kom ihåg.

Jag hoppas du förstår att jag är det bästa du någonsin haft. Jag hoppas du minns mig när jorden går under och himlen täcks av en violett nyans pyntad med ljus i tusen olika styrkor.

Jag hoppas du minns hur vi brukade få våra hjärtan att skaka när jordbävningarna och dess onda avsikter kommer för att föra dig ner till Helvetet.

Jag hoppas du minns mig och allt jag så självklart offrat för din skull, när du träffar djävulen själv. Och när han plågar dig i en evighet. Snälla minns mig, minns vad du valde bort.

Låt honom påminna dig om att jag är det bästa du någonsin haft och det bästa du någonsin kommer få. Låt honom påminna dig i all evighet om att du begick ditt största misstaget när du gick ut från vår dörr.

När du lämnade lägenheten vi kallade vår, när du lämnade livet vi byggt upp. När du flydde för att du är så förbannat jävla feg. Snälla minns mig då.

Jag fattar inte alls, vad fan hände?

Jag har aldrig kännt mig så jävla grundlurad, blåst, naiv, korkad och värdelös i hela mitt jävla liv. Jag trodde jag var en smart tjej men ändå så var det så förbannat jävla lätt att utnyttja(?) mig? Vad fan hände?


Jag blir galen på detta, allt jag kände. Jag var helt jävla galen som kunde tro att jag skulle få uppleva detta igen. och allt bara. faaan.

Det känns som om jag blivit berövad min stolthet och mitt värde. Jag känner mig sy grymt äcklad och värdelös och jag vet inte ens varför. Jag vet inte varför detta hände mig och jag vet inte hur det hände.

jag vet ingenting. Vilket självklart gör att jag åter igen upprepar allt jag kan komma på i mitt huvud för att finna felet? Och felet var kanske att jag faktiskt kände något?

Okej, jag trodde inte det skulle vara såhär.

Idag har jag, eller jag håller på, att flytta tillbaka till min mamma. Har inte bott hos henne på sju månader och det har varit bra för mig. Att slippa höra hur jobbig, dålig och värdelös jag är hela tiden.

Enda sedan jag fick veta när jag skulle flytta till min mamma igen har jag tänkt på det rätt ofta. Och jag var nästan säker på att det inte var så illa som jag ville få det till när jag flyttade därifrån. Men idag har jag varit hos min mamma i drygt två timmar och jag känner redan i hela magen att jag inte trivs. Det är för mycket dåliga minnen jag har kopplat med det huset. Det spelar ingen roll att det inte hände något eller någon sa något som fick mig att må dåligt utan det sitter så inprentat i hela mig.


Sen tänkte jag, men det är bara två veckor och tre dagar sen är jag inte där längre men jag hittar inte ens styrkan att vara där en så kort tid. Jag mår förjävligt från botten av hjärtat och jag orkar inte.

Är heeelt psykiskt utmattad.

Let me go

Haha detta har sannerligen varit en jävla skitdag. Vaknade upp med världens illamående och sen har dagen bara gått utför. Jag vet ingenting just nu och detta håller på att driva mig till fullständigt jävla vansinne. Och det enda jag försöker fokusera på är att det bara är 20 dagar kvar sen flyttar jag utomlands.

Men fan, ingenting säger att det kommer att bli bättre där och jag känner redan att jag vill tillbaka till Sverige, men åter igen - vad har jag att komma tillbaka till? Jag är hemlös, arbetslös och ensam. Jag har ingen som kan fånga mig när jag faller.

Alltså, jo - klart jag har underbara vänner som bryr sig om mig. Men jag har ingenstans att ta vägen. Klart jag säkert kan flytta runt bland kompisar men jag kan inte göra det i alla jävla evighet och jag orkar inte med all leva så. Allt jag bett om de senaste åren är en egen lägenhet där jag kan andas och leva mitt liv utan att känna mig till besvär eller vara påträngande för någon.

Så vad har jag för val?

Även om jag jobbar utomlands och sparar pengar så får jag ingen lägenhet i sverige eftersom jag inte har någon fast inkomst. (och ingen som kommer gå i borgen för mig) Och för att få en fast inkomst måste jag ha ett jobb, och för att få ett jobb måste jag vara i sverige så jag kan söka jobb
men jag kan inte vara i sverige och söka jobb för jag har ingenstans att bo. ONDA JÄVLA CIRKEL. dö.

Jag hatar det här, det svenska jävla systemet fungerar inte. Det är utformat efter de som har föräldrar som kan och vill försörja sina ungar i alla jävla evighet. ELLER så är det utformat efter tanken att ALLA har jobb när de går ut skolan. Pick one? Båda alternativen är lika jävla värdskassa.

ÅHH. Fan, vad ska jag göra med mitt jävla liv? Och hur jävla länge ska jag orka leva utan några som helst garantier? Jag vill inte behöva gå tillbaka till socialtjänsten igen, de är alldeles för jävla okänsliga och jobbiga att ha att göra med. Och de har ju redan informerat mig.

OM jag blir hemlös så får jag bo på härberg eller liknande tills de gjort sina utredningar om de är skyldig mig försörjningsstöd eller inte. Och när jag väl fått det beslutet efter TRE jävla månader, eftersom de jobbar långsammare än jävla hemorrojder, DÅ ska jag söka min lägenhet själv - men antagligen 3 månaders tid innan inflyttning. SÅ VART I HELVETE HAR SYSTEMET TÄNKT ATT JAG SKA BEFINNA MIG I SEX JÄVLA MÅNADER?
Kan någon jävla människa svara på detta!?!?

glöm vad jag skrev tidigare, i'm fine!

Okej, jag vet inte ens vart jag ska börja? Jag känner mig så jävla grundlurad? Hur fan gick detta till?
Why did you fool me so bad?


Jag tyckte att allt kändes så jävla bra, hela tiden. Jag kände inte på mig något alls och helt plötsligt. Bara helt jävla borta.

Och ännu dummare, jag bryr mig fortfarande? Jag tänker hela tiden, vad jag än gör så är mina tankar på annat håll. Jag är orolig så jag får ont i magen och jag kollar mobilen hela tiden.

Har det hänt något eller är jag bara så jävla grundlurad man kan bli?

Jag har faktiskt en liten positiv dag idag. Jag är klar med min naturkunskap och psykologi, jag har skrivit av mig från Samhäll B och Religion. Och nästa vecka är jag klar med svenskan. Det känns bra, det känns otroligt bra.

Jag har faktiskt lyckats beställa en balklänning. Jag fick låna fina Jessicas men tyvärr passade den inte mig för jag har för små tuttar D: Men jag har beställt en och den är förhoppningsvis här om en vecka ungefär.


fast så är det ju som vanligt, ångest ångest. Jag vill inte bli vuxen. Idag är det en månad, en vecka och en dag tills jag sitter på flyget. Och det bara skriker å-n-g-e-s-t... Vad fan ska det bli av mig? En halvdan fotograf, men halvdana betyg och halvdan livslust. Jag är en nobody, jag lyckas inte med något.

usch, när fan ska mitt liv vända och när ska det kännas bättre?

När mina ord tar slut, vad händer då?

Det är inte långt kvar till studenten nu, och jag är rädd - livrädd. Under gymnasiet har jag vuxit från otroligt rebellisk 16åring till en betydligt stabilare 18 åring.
Jag har lärt mig att jag inte behöver någon annan än mig själv, även om det är tufft att leva så. Jag har lärt mig att älska någon annan mer än mig själv. Inte någon annan än mig själv då alltså, utan att älska än annan person mer än jag älskar mig själv.

Jag har lärt mig att livet inte alltid vill detsamma som mig, och jag har lärt mig att ibland finns det inget att luta sig tillbaka på och ibland hjälper det inte att man lovat varandra att hålla ihop föralltid.

Under dessa tre år har jag lämnat alla mönster jag hade i högstadiet, eller åtminstone nästan alla. Jag umgås inte med samma människor alls, bara några enstaka. Och jag tänker inte likadant, jag tänker längre fram och tar inte lika hastiga beslut.


Under min gymnasietid har jag förlorat endel av mig själv, jag har förlorat en otroligt tajt relation med min bästa vän. Jag har lärt mig att se folk, se hur folk är och jag har lärt mig att skydda mig från killars magi, deras bekräftelse och tjejers falskhet och lögner.

Vilket också har resulterat i att jag är ganska ensam. Jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker eller vad andra gör. Jag lyssnar inte på skitsnack och rykten vilket har gjort att ingen pratar med mig om sådant längre.


Nu låter det som om jag inte har några vänner, och så är inte fallet. Jag har massa människor runt omkring mig och jag är aldrig ensam i skolan eller så. Utan det är mer att jag byggt upp en mur runt mig, och byggt upp en person som de flesta fått lära känna men innanför muren finns jag. Som bara ett fåtal människor fått lära känna. För bakom min mur finns en tjej som inte alltid är glad och nöjd, en rädd tjej som bestämt att hon inte är någon som någon vill lära känna så därför låter hon ingen ta sig in.


Nu när jag tänker efter så finns det bara en person som vet vem jag är bakom min mur. Och antagligen är han den enda som är välkommen in där på ett bra tag. För jag är inte redo att blotta mig själv, jag är inte redo att blotta den personen jag egentligen är för världen, för jag är inte stolt eller nöjd över henne. Så därför håller jag henne inlåst, det är enklast så.


Det som jag är så rädd för är att jag inte vet vem jag kommer att vara, eller kommer att vara tvungen att vara när sommaren kommer. Den dagen jag tar studenten måste jag säga hejdå till den Zandra jag är nu. För hon är inte tillräckligt vuxen eller stabil för att leva i den "stora världen". Den 13 juni ska jag flyga ensam, jag nojjar mig själv till döds. Jag ska flytta, lämna allt utan att veta när jag kommer tillbaka. Och jag ska bo tillsammans med en person jag är ganska övertygad om att jag inte fungerar ihop med.

Och då undrar ni säker varför i helvete jag gått med på det här? Och ska jag vara ärlig? Jag har inget val. Jag är tvungen att bli vuxen och jag är tvungen att flytta utomlands tills jag vet hur jag ska överleva i sverige när jag kommer tillbaka. Och vill ni veta det värsta med allt detta? Det känns som att det inte är NÅGON som stöttar mig, eller peppar mig. Det är INGEN som sagt att de kommer sakna mig när jag är borta, och det är ingen som ens antytt det.

Och jag vet varför, för jag är inget att sakna. Alla jag umgås med klarar sig lika fint utan mig som med mig, för jag gör ingen avgörande skillnad för någon av de som är en del av mitt liv trots att de är de enda jag har. Jag vill skrika ut hur mycket jag kommer sakna alla och jag vill visa dem hur mycket jag älskar dem.

Men alla mina ord känns överflödiga och jag vet inte hur jag ska göra för att få dem att känna på djupet hur mycket de betyder för mig och hur mycket jag känner att jag har dem att tacka för. Tacka för att de på något sätt fått mig att komma hit, åtminstone hit. De har fått mig att gå upp på morgonen och leva dagen.
Och jag är rädd att ingen av dessa individer kommer att finnas kvar hos mig när jag återvänder till Sverige, för jag inser själv att det kommer vara otroligt svårt för oss att hålla kontakten när jag är 300 mil bort och vi alla måste växa upp och göra något av våra liv. Men det är det värsta som kan hända mig, att ingen finns kvar när jag kommer tillbaka.


Nu gråter jag så jag inte längre kan se skärmen vilket betyder att det är dags att sluta. Så godnatt, nu ska jag sova och plågas av mina mardrömmar jag haft de senaste nätterna.

she never could get drunk enough to get him off her mind

Jag förstår inte hur jag hamnade här och jag vet inte vart jag ska finna kraften att ta mig här ifrån.

Det är så mycket lättare att bara flyta med, utan att protestera varken för mycket eller för lite eftersom det är mycket enklare att hantera lite smärta hela tiden än massa smärta på en gång.


Jag antar att jag talar i gåtor för er alla, och jag måste erkänna att mitt liv är en stor gåta för mig själv. Jag vet knappt vem jag är eller vad jag står för längre. Och jag vet att jag tappade bort mig själv någonstans på vägen och jag vet inte vart jag ska leta för att finna mig själv.

Jag antar att jag behöver vara ensam, men min rädsla för att vara ensam gör det omöjligt. Och ensam är ett sånt där tillstånd om man inte kan vara delvis. Man kan inte vara halvt ensam, utan antingen är man ensam eller så är man det inte. Precis som döden, antingen är man död eller så lever man. Man kan inte vara halvdöd även om det kan kännas så ibland.

Och jag känner så nästan hela tiden. Jag blir tokig på att inte hitta känslan av att vara riktigt levande. Utan jag känner mig bara nästan levande, nästan döende och nästan lycklig.

Någon sa engång att nästan var språkets sorligaste ord, att det var det sorligaste tillståndet man kan befinna sig i. Och jag förstod inte då. Men nu förstår jag precis, exakt och helt fullständigt för det är där jag befinner mig nu.


Jag har alltid haft separationsångest, jag vill att saker ska vara lagom mycket som det alltid varit. Och jag vill inte släppa saker/människor som får mig att känna mig trygg. För jag vill vara fri men ändå har någonstans att falla tillbaka om det skulle gå fel.

Och just nu är jag livrädd att historien ska upprepa sig. Tårar, nya ögon, jakt, vinst, tvivel, beslut, kärlek och ånger. Jag vill inte att det ska bli så igen och jag vill vara starkare. Jag vill visa att jag lärt mig något, men frågan är har jag det?

Och är jag tillräckligt stark för att hitta tillbaka? Hitta mig själv, hitta min självständighet och hitta mina principer eller har jag kommit så långt bort från den jag än var för att någonsin kunna komma tillbaka till den jag var, och den jag var nöjd med?

life is beautiful and I'll show you everything in life that you have been blind to before. I love you more then ever, you're like the best part of me.

lost lost lost.

Idag råkade jag stöta ihop med dagen, och hans nya. Det gjorde ont i hela mig, det kändes verkligen som om jag gick sönder.

Har spenderat min dag i skolan med nationella prov och sedan hos min bror och hans familj. Det kändes bra för han förstår så mycket och ändå har vi aldrig haft en speciellt nära relation (han är 9 år äldre än mig).

Ska försöka träffa honom mer, och hans dotter. Min "familj" är inte stor och vore synd att inte ha kontakt med någon del av den, inte ens den vettiga.

Idag är det ett år sedan jag blev kär i dagen. Jag var mörk som natten och han var den årets första ljusa dag.

Helt sjukt att det redan gått ett år och jag måste säga att det smärtar att det slutade som det gjorde..

Jag är bara såhär självisk när det gäller dig

jag vill ha dig och dina vackra leenden som skapar linjer i ditt ansikte, jag vill kunna följa dem med mina fingertoppar - känna dina konturer med mina läppar - lära mig känna igen smaken av vad som gör dig lycklig, vad som definierar dig, vad som håller dig samman. jag vill känna dig utan och innantill. jag är otålig, men jag väntar på dig.
- utdrag från "jag är bara såhär självisk när det gäller dig"

Lite smått frustrerad.

Ingen ska säga till mig att jag inte kommer klara gymnasiet, och ingen ska fan säga att jag är värdelös.

För jag ska gå till historien, jag ska bli större och viktigare än någon jag känner. Jag vet att jag är född till att leda och jävlar vad jag ska visa alla idioter som inte trott/tror på mig.

I lost you

"The same old lies when you're talking to me,
In your disguise, transparent for my eyes,
It's been a while but I can recognize it,
The dark is in your mind
On and on, it's haunting you,
You can't escape, you mean to be true,
It doesn't mind,
You are down with it"

Jag skrev mitt namn i vattnet, så du vet var jag finns,

Idag känns det som jag funnit en del av mig själv igen. Jag känner mig lite säkrare, lite tryggare och lite lyckligare.


I natt sov jag min sista natt bredvid min trollkarl, för denna gången. Och det är alltid lika jobbigt att titta på klockan och inse att det inte ens är tolv timmar kvar tills vi skiljs åt igen. Men jag försöker njuta i alla fall.

Vi kom i säng vid tolv i alla fall, och vi låg och pratade - eller rättare sagt - jag låg och pratade. Jag var alldeles för pigg för att sova.

Det känns så bra att veta att jag har någon som verkligen lyssnar och som är vettig nog att föra en dialog med, någon som verkligen försöker förstå.

Efter någon timma så började jag i alla fall gråta, det blev lite mycket där ett tag. Jag grät inte för att jag var ledsen, nästan tvärt om - för att jag var lycklig. Eller kanske? Jag vet faktiskt inte ens själv. Men mitt hjärta fick utlopp för endel av allt jag låst inne där ett bra tag nu.

När jag fick gråta i hans famn med hans armar så nära, bara gråta ner hela honom och lyssna på hans ord om att jag kommer klara alla utmaningar som jag snart står inför och att han aldrig kommer att lämna mig så kände jag att jag har en liten chans. Det gjorde så mycket att få höra att han tror på mig. Och det är ovärderligt när man får höra det från den personen som betyder mest och den som man vill höra det mest ifrån.



Jag är så tacksam för att jag fått lära känna honom, och jag är så tacksam att han släppt in mig så nära in på livet. Det är helt ovärderligt.

the silence is full of lies

Jag vet inte varför jag gör såhär mot mig själv. Men jag är så trött på allas lögner. De personer som stått mig så otroligt nära ljuger mig rakt upp i ansiktet, utnyttjar min sårbarhet och använder mig till sin egna vinning.

Pågrund av mitt goda hjärta och all kärlek jag har att ge såras jag, jag plågas och utnyttjas med lögner i tro och hopp om att jag betyder något.


För när du inte håller vad du lovar, när du lämnar mig ensam och struntar i hur mitt liv lever - då är det vad som är det bästa att göra.

När jag försöker bryta mig loss är jag elak, ond och oärlig. Du vänder mina kompisar i mot mig och får dem att hålla med dig. Eller möjligen, sviker mina vänner mig och ställer sig självmant på din sida.


Hela min värld kraschar och jag vill bara skrika så högt jag kan, jag vill skrika tills jag inte kan andas och jag vill känna hur det river i mina lungor. Jag vill slita ut mitt hjärta så jag inte längre är förmögen att känna alla svek. Jag vill dra mitt sinne ur mitt huvud för att slippa förstå allt, jag vill slippa tänka.
Jag vill förgöra all falskhet, alla lögner, alla svek.








Om jag fortsätter att leva såhär kommer jag bli oförmögen att känna något alls. Jag kommer uppenbara mig som den känslokallaste människan.

You told me it was like you didn't like her at all, but when you talk to her it's like "omg your the best baby"

Hur kommer det sig att alla falska människor hittar mig? Och hur kommer det sig att de är så jävla bra skådespelare så jag faktiskt börjar lita på den för att senare få en kniv (TILL) i ryggen?

När ska alla backstabbers ta slut? Och när ska folk sluta snacka skit om människor och sedan börja umgås med dem?

Äsch, fuck it. Nu tänker jag fortsätta vara en bitterfitta som ger fan i människor.

When you make me breathe

Eftersom jag antagligen framstår som en otroligt deppig människa i denna bloggen tänkte jag bara för omväxlings skull meddela att jag mår utmärkt.

Har spenderat dagen med Sandra, Sonny och Jennie. Suttit på Jensens Böfhouse jätte länge och ätit supergod mat och sedan åkte jag till Jönköping. Kom hit för en och en halv timma sedan eller något och har precis duschat.

Sitter i Sidneys soffa och bara njuter av de faktum att jag ska få spendera några dagar med min trollkarl. Mums!


C'ya later!

Iam under the spell of mercury

Ibland känns det som jag springer för fort, det känns som världen inte hänger med - eller människorna jag lever med.

När jag umgås med en grupp människor kan jag fortfarande känna mig otroligt ensam och övergiven. Det är jobbigt, för människor och vänner har alltid varit min flykt från att vara ensam. Och när inte ens det fungerar - vad gör man då?

Idag är det två månader kvar tills mina betyg sätts, mina sista betyg antagligen, eftersom jag inte har några planer på att plugga vidare. Det som irriterar mig mest är att jag fan inte kan få mig själv att plugga, eller skriva, eller göra något alls. Det tar bara stopp liksom. Jag tänker att jag ska men sen gör jag det inte ändå. och jag måste sätta igång snart.





Anyway. Känns som alla mina nära vänner bara glider bort. Eller blir helt suddiga, eller jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. De är så långt borta typ. Och jag gillar inte att bara egentligen ha en - två personer som jag kan luta mig tillbaka på. Fast i och för sig, hellre få nära vänner än många ytliga.


Förövrigt, det senaste inlägget jag skrev här handlade om hur besviken jag är på min pappa för att han inte kommer på min student. Men det har nästan ändrats till något bättre. För den 13 juni, tre dagar efter studenten, så flyttar jag utomlands men vet inte hur länge jag stannar.

Beror HELT på hur bra jag trivs och sådär, men antagligen blir det som max till september/oktober eftersom det är svårt att jobba under lågsäsong misstänker jag. och för EN gångs skull är jag inte riktigt ett sånt kontrollfreak som jag i vanliga fall är, jag känner att jag kan luta mig tillbaka och bara chilla och ta det som det kommer (kommer antagligen hinna ångra mig och få världens panik innan jag åker dock).


Allt för denna gången! & tack för alla fina kommentarer :*

- daddy, please take me home.

I snart nitton år har han vetat, det är EN dag i mitt liv, EN ENDA dag som verkligen borde handla om mig. EN dag jag vill fira men inte ens det kan jag få.

Har varit lite nere i något dygn nu för jag fick mailsvar från min pappa igår? Eller förgår? eller när sjutton det nu var. Bekräftat, som jag misstänkte, han kommer inte på min student. För han har "så mycket jobb". Han vet inte ens vilken dag det är - för det skrev jag aldrig.

Men han har ändå vetat, hela mitt liv, snart nitton år, att jag någon dag i början av juni år 2011 kommer att ta studenten (om allt skulle gå som planerat, vilket det gjort). Men att ta några dagar ledigt för att se sin dotter ta studenten, nej inte ens det kan han unna mig.

Jag har köpt att han inte varit hos mig på mina födelsedagar, inte en ENDA sedan jag fyllde tre. Jag har godtagit alla ursäkter om att vi inte firat jul ihop sedan jag var i ungefär samma ålder. Jag har alltid bara accepterat att han inte funnits där de dagar på året som borde handla om mig eller familjen, åtminstone mig och min kära lillasyster. Men nej, någon student blev det inte heller.


Jag minns när jag skulle gå ut nionde klass. Min bästa vän Natahlies pappa kom ner från stockholm som överraskning för att se henne gå ut nian. Men vart tror ni min pappa var? Ja, inte var han på min skolavslutning i alla fall.


Hur mycket jag än vill få det till att jag inte bryr mig, att jag inte vill ha med honom att göra och att jag aldrig kommer kunna förlåta honom för alla gånger han sårat mig så är inte det sanningen.

För sanningen är att jag innerligt önskar att jag kände min pappa, och jag önskar från botten av mitt hjärta att jag betydde allt för honom, jag önskar att jag kunde få krypa upp i hans knä som liten och bli kallad för "pappas flicka" för jag vill så gärna stå honom nära.

Kanske för att jag aldrig kommer att kunna få göra det med min mamma? Ja, kanske är det därför jag så gärna vill ha en pappa. Men jag kommer aldrig att få detta. För ALLT som betyder något för honom är han själv och kanske hans sambo. Jag och min fina lillasyster ligger så jävla långt ner på hans lista över prioriteter.

och jag vet inte hur jag ska vara, eller hur jag ska reagera. För jag är så innerligt förbannad och fylld med ilska för att han inte sköter sitt jobb som pappa. En uppgift som han själv valt att ta till sig - men inte ens den kan han sköta.

born from a boombox

"born from a boombox"
Vissa av er känner säkert igen uttrycket, right? Kommer från Step up 3 och idag har jag spenderat dagen med att kolla på första och andra filmen.

Mångamångamånga av mina vänner har inte en aning om att jag var, eller är, en dansare. Många vet inte därför att jag slutade dansa, jag dansade alltidalltid förr. Spenderade timmar hemma med att dansa, komma på nya steg och koregrafier och sedan övade jag tills de satt helt perfekt.

Jag dansade mycket tillsammans med min bästavän nathalie, vi gjorde danser för att visa upp på "roliga timmen" i skolan som små och vi fortsatte dansa efter det. Vi gick på i princip vart enda mellanstadiedisco och spenderade de fyra timmarna de var med att bara dansa, dansa och dansa. Visst fick vi håll i midjan och blev trötta, men vi fortsatte hela tiden!

Jag dansade på danstudio några år, och jag gillade det. Gick dock i en grupp där de flesta var mycket sämre än mig själv så jag pressades aldrig riktigt.


och det värsta är att jag vet inte VARFÖR jag slutade dansa, för jag tycker fortfarande om det lika mycket och när jag ser någon som kan dansa så ångrar jag mig. För jag önskar jag fortsatt. Nu är ju min smidighet, mitt danshuvund och min kondition helt borta men jag ska försöka. Det krävs bara två steg för att ha börjat.

åttiofem dagar som styr mitt liv

Som jag nämt här tidigare är en av mina största rädslor att misslyckas och inte räcka till. Och det börjar ta mig sönder och samman.


Jag har under ett tag funderat på att sjukskriva mig från skolan för att få tid till mig själv och alla mina rester som jag måste ta igen innan betygen sätts. Snart bara två månader kvar - helt otroligt.

Under tre år har jag inte lyckats med något alls, mer än att skaffa mig ännu grövre ångest än jag hade i högstadiet och mer press sätts på mig än någonsin.

Jag vill så jävla gärna gå ut skolan och vara stolt över det jag presterat men jag finner inte orken till att lyckas, vilket leder till att det gör mig förbannad för jag VET att jag är smart och egentligen skulle jag kunna klara skolan lätt som en plätt. MEN jag finner inte orken.






Jag har under många år försökt att göra min mamma stolt, allt jag någonsin velat är att höra henne säga att hon är stolt över mig.
Dessvärre kommer jag nog aldrig att få höra detta från henne, för jag är aldrig tillräckligt för henne - och det kanske är just det som fått mig att bli så rädd för att göra bort mig och inte räcka till.

Om åttiofem dagar tar jag studenten, och jag är livrädd. Inte bara för att ha misslyckats totalt med min utbildning och inte ha ett betygsdokument. Jag är rädd för att tappa den enda tryggheten jag har kvar.

Det känns som jag står på ett jättejätte högt berg och den dagen jag tar studenten så försvinner marken under mig och jag har inte längre något att stå på eller luta mig tillbaka på. För det är faktiskt så att jag är arbetslös, hemlös, värdelös den dagen jag går ut skolan.


Jag är även rädd för att jag inte kommer ha någon hos mig när jag tar studenten. Jag vet redan att det inte är någon idé att ha någon "släktträff" som alla andra har när de tar studenten eftersom jag faktiskt inte har någon släkt som kommer att medverka.

Jag har inte en enda kusin, min farfar är död, min farmor är för gammal för att resa så långt, min morfar bor utomlands och jag har inte träffat honom sedan jag var sex år så han lär inte heller dyka upp på min "stora dag". Javisst har jag vänner, men inte heller dem kommer på min student.

Många kommer inte för att de ska på sweden rock, och min student är mitt i allt, de andra kommer inte för att marks gymnasium tar studenten dagen innan så alla härifrån är antagligen helt utslagna på min student dag.
Och jag kan inte tänka mig något hemskare än att stå helt ensam den dagen, utan en enda människa som jag bryr mig om nära.



Min student kommer inte bli likt det jag vill på något sätt, det är åttiofem dagar kvar, jag har fortfarande ingen studentmössa, balklänning, skor, studentklänning, betalat studentflaket och det värsta är att jag inte har råd. Jag kommer tvingas att inte gå på balen och jag kommer få ta studenten i shorts och linne som redan ligger längst in i garderoben. INTE alls vad jag vill. Jag är så trött på att aldrig få något precis så som jag vill ha det - ALLTID ALLTID tvingas jag kompromissa ner allt till minimum.





..... nu orkar jag inte ens skriva om det längre för tårarna rinner för fullt, jag förstår verkligen inte hur jag hamnade här och jag vet inte vart jag ska finna hoppet eller orken om att ta mig här ifrån.

Trollbunden på gott och ont.

Hundra år sedan jag skrev här, men känner att det kan behövas. Har ju trots allt spridit ut mina ångestbloggar här och var. Tror jag är uppe i fyra på olika bloggportaler.

I vilket fall, har sovit två timmar de senaste 40 timmarna så jag antar att det är min trötthet som talar, delvis. Men ändå är inte inte förrän jag är trött och mörkret täcker himlen som mina tankar går lösa.





För ett år sedan mådde jag jävligt dåligt. För snart ett år sedan fick jag blindtarmsinflammation och min prins lämnade staden där vi delade alla våra minnen, dessa två ting under samma dag - faktiskt.


Jag är fortfarande förvånad att en människa kan "trollbinda" mig så hårt. Vart tog den självständiga tjejen med alla principer vägen egentligen och hur hamnade jag här? Jag ångrar förvisso ingenting, och jag har lärt mig mycket om mig själv, människan och kärleken - på gott och ont. Men ändå så känns det som allt var lättare innan jag bar på all denna kunskap. Jag ser människor runt om kring mig som är lyckliga trots att de inte har en aning om vad de pratar om när de pratar om "kärlek". Den känslan de beskriver i det sammanhanget är inte densamma som jag själv skulle beskriva. Det är så stor skillnad på att vara kär i människan man är tillsammans med och att vara kär i kärleken.

Det är också en otrolig skillnad på att vara kär och trollbunden, skillnad på att älska och att älska på gott och ont. Makes no sense to you guys, right?






I alla fall, för snart ett år sedan så kom ett "mellanrum" in i mitt liv. Jag förträngde och kämpade dagligen för att varken minnas eller känna något. Jag försökte att öppna mina ögon för resten av världen istället för att konstant stirra mig blind på en och samma människa.
Jag slet tag i ögonlocken och tvingade mina ögon att vara öppna tills de kändes torra, dock detta utan resultat.

TILLS jag fann någon som dög, någon som jag faktiskt såg något i - men än bara någon. Jag såg en personlighet, jag såg något som påverkade mig och som fick mig att tänka.
Han hjälpte mig att kämpa, med all kärlek han gav mig så kämpade jag för att komma bort från det som trollbundit mig - för mitt egna bästa. Men min nya stjärna lös inte tillräckligt starkt och när "magin" slog i sin starkaste kraft kunde inte ens stjärnan rädda mig och jag föll tillbaka.



Jag grät inte ens när jag och stjärnan gjorde slut, i alla fall inte vad jag minns. Vilket för att tillägga är otroligt olikt mig. Jag som alltid varit så känslig.

Jag spenderade sommaren med min trollkarl och jag måste säga att jag var lycklig. I alla fall så som jag minns det nu när jag blickar tillbaka. Jag skrattade, det pirrade i magen och det var som om kärlekens trollkarl lagt en ny formel på mig - inte för att jag hade något emot det.

Men samtidigt som morgorna svalnade av och löven på träden började gula så föll jag tillbaka i trans, utan att trollkarlen fortsatte att uppdatera sin formel så var jag bara trollbunden. Mer och mer girig, "jag måste ha honom". Och desto mer han kämpade för att ta sig bort kämpade jag för att ta mig närmre. En och samma relation, två människor som älskar varandra men ändå ser på varandra på så olika sätt samtidigt som det är på precis samma sätt. Nu finns det ingen logik för detta igen, och jag antar att jag faktiskt inte kan beskriva det bättre än såhär. Man måste uppleva det själv. Och ännu värre, jag vet att otroligt få, om ens någon, har upplevt detta på samma sätt som mig.


Kalla höstvindar, första snön och 10 minus. Ja, lika kallt var det mellan oss, men självklart så mycket kärlek var kvar. Det var som att alla minusgrader i luften frös allt hopp om lycka och vi försökte hitta en väg ut - en väg vi kunde ta tillsammans och göra det så enkelt för oss som möjligt.

Men stora beslut är aldrig enkla, och kärlek så stark resulterade mestadels i ångest, panik, sorg, smärta, ilska, tårar, separationsångest och klaustrofobi fast oss i mellan.
Men bortom alla dessa negativa ord vilar ord starkare än något jag mött innan. Det är lätt för utomstående att säga att det bästa är att gå vidare, att vi är galna som låter oss sitta kvar i denna situationen. Och mycket möjligt, det kanske vore lättast för oss båda att lägga en minnestrollformel på oss och bara glömma. Men även om mannen är trollkarl så bestitter han inte den formen av magi.

Bakom allt som ni andra ser, hör och tolkar bor en känsla inom mig - tillhörighet. Det starkaste jag någonsin känt. VARJE gång jag ser min trollkarl så pirrar min mage, jag blir helt knäsvag och den tjejen inom mig som aldrig bryr sig om vad andra tycker och tänker. Ja hon, hon bara försvinner djuptdjupt inom mig och helt plötsligt betyder hans åsikt och hans tankar ALLT.
När jag känner att jag vill vakna upp med honom VARJE morgon resten av mitt liv, när jag vet att om jag skulle få somna i hans famn VARJE kväll resten av mitt liv så skulle jag vara lycklig.

När jag kan bo i en kartong på gatan i vilken storstad som helst, i en grotta under marken eller en villa ute i skogen. När jag kan tänka mig dessa boende situationer som alternativ så länge jag har honom med mig. DÅ kan ni fundera, hur enkelt är det att släppa en sådan människa? Och varför skulle jag VILJA släppa taget om en sådan människa.





De allra flesta människors stora utmaning i livet är att finna den sista pusselbiten, den andra halvan av sin egna själ och så vidare och vidare. När jag hittat min, varför ska jag riskera att släppa taget och leva resten av mitt liv ensam.


Ja, jag klagar över all smärta denna magin orsakar MEN jag skulle inte byta den mot något i världen. För oavsett hur mycket smärta allt detta kan orsaka på sin höjd vet jag att jag fortfarande är förmögen att känna lycka och att jag får göra det. Och det är det viktigaste för mig - mitt stora mål i livet är att vara lycklig.




Kalla mig patetisk och kalla mig idiot, ni har inte en aning om ni tror att allt detta är enkelt. För även om jag saknar båda mamma och pappa och sånt är svårt och jobbigt, så är det ingenting jämfört med att säga hejdå till det enda som jag ser hopp i.





Jag tappade bort mig någonstans på vägen, och detta blev inte vad jag tänkt. Detta blev en historia som visar mig om att jag fortfarande prioriterar lyckan framför något annat.