åttiofem dagar som styr mitt liv

Som jag nämt här tidigare är en av mina största rädslor att misslyckas och inte räcka till. Och det börjar ta mig sönder och samman.


Jag har under ett tag funderat på att sjukskriva mig från skolan för att få tid till mig själv och alla mina rester som jag måste ta igen innan betygen sätts. Snart bara två månader kvar - helt otroligt.

Under tre år har jag inte lyckats med något alls, mer än att skaffa mig ännu grövre ångest än jag hade i högstadiet och mer press sätts på mig än någonsin.

Jag vill så jävla gärna gå ut skolan och vara stolt över det jag presterat men jag finner inte orken till att lyckas, vilket leder till att det gör mig förbannad för jag VET att jag är smart och egentligen skulle jag kunna klara skolan lätt som en plätt. MEN jag finner inte orken.






Jag har under många år försökt att göra min mamma stolt, allt jag någonsin velat är att höra henne säga att hon är stolt över mig.
Dessvärre kommer jag nog aldrig att få höra detta från henne, för jag är aldrig tillräckligt för henne - och det kanske är just det som fått mig att bli så rädd för att göra bort mig och inte räcka till.

Om åttiofem dagar tar jag studenten, och jag är livrädd. Inte bara för att ha misslyckats totalt med min utbildning och inte ha ett betygsdokument. Jag är rädd för att tappa den enda tryggheten jag har kvar.

Det känns som jag står på ett jättejätte högt berg och den dagen jag tar studenten så försvinner marken under mig och jag har inte längre något att stå på eller luta mig tillbaka på. För det är faktiskt så att jag är arbetslös, hemlös, värdelös den dagen jag går ut skolan.


Jag är även rädd för att jag inte kommer ha någon hos mig när jag tar studenten. Jag vet redan att det inte är någon idé att ha någon "släktträff" som alla andra har när de tar studenten eftersom jag faktiskt inte har någon släkt som kommer att medverka.

Jag har inte en enda kusin, min farfar är död, min farmor är för gammal för att resa så långt, min morfar bor utomlands och jag har inte träffat honom sedan jag var sex år så han lär inte heller dyka upp på min "stora dag". Javisst har jag vänner, men inte heller dem kommer på min student.

Många kommer inte för att de ska på sweden rock, och min student är mitt i allt, de andra kommer inte för att marks gymnasium tar studenten dagen innan så alla härifrån är antagligen helt utslagna på min student dag.
Och jag kan inte tänka mig något hemskare än att stå helt ensam den dagen, utan en enda människa som jag bryr mig om nära.



Min student kommer inte bli likt det jag vill på något sätt, det är åttiofem dagar kvar, jag har fortfarande ingen studentmössa, balklänning, skor, studentklänning, betalat studentflaket och det värsta är att jag inte har råd. Jag kommer tvingas att inte gå på balen och jag kommer få ta studenten i shorts och linne som redan ligger längst in i garderoben. INTE alls vad jag vill. Jag är så trött på att aldrig få något precis så som jag vill ha det - ALLTID ALLTID tvingas jag kompromissa ner allt till minimum.





..... nu orkar jag inte ens skriva om det längre för tårarna rinner för fullt, jag förstår verkligen inte hur jag hamnade här och jag vet inte vart jag ska finna hoppet eller orken om att ta mig här ifrån.