När mina ord tar slut, vad händer då?

Det är inte långt kvar till studenten nu, och jag är rädd - livrädd. Under gymnasiet har jag vuxit från otroligt rebellisk 16åring till en betydligt stabilare 18 åring.
Jag har lärt mig att jag inte behöver någon annan än mig själv, även om det är tufft att leva så. Jag har lärt mig att älska någon annan mer än mig själv. Inte någon annan än mig själv då alltså, utan att älska än annan person mer än jag älskar mig själv.

Jag har lärt mig att livet inte alltid vill detsamma som mig, och jag har lärt mig att ibland finns det inget att luta sig tillbaka på och ibland hjälper det inte att man lovat varandra att hålla ihop föralltid.

Under dessa tre år har jag lämnat alla mönster jag hade i högstadiet, eller åtminstone nästan alla. Jag umgås inte med samma människor alls, bara några enstaka. Och jag tänker inte likadant, jag tänker längre fram och tar inte lika hastiga beslut.


Under min gymnasietid har jag förlorat endel av mig själv, jag har förlorat en otroligt tajt relation med min bästa vän. Jag har lärt mig att se folk, se hur folk är och jag har lärt mig att skydda mig från killars magi, deras bekräftelse och tjejers falskhet och lögner.

Vilket också har resulterat i att jag är ganska ensam. Jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker eller vad andra gör. Jag lyssnar inte på skitsnack och rykten vilket har gjort att ingen pratar med mig om sådant längre.


Nu låter det som om jag inte har några vänner, och så är inte fallet. Jag har massa människor runt omkring mig och jag är aldrig ensam i skolan eller så. Utan det är mer att jag byggt upp en mur runt mig, och byggt upp en person som de flesta fått lära känna men innanför muren finns jag. Som bara ett fåtal människor fått lära känna. För bakom min mur finns en tjej som inte alltid är glad och nöjd, en rädd tjej som bestämt att hon inte är någon som någon vill lära känna så därför låter hon ingen ta sig in.


Nu när jag tänker efter så finns det bara en person som vet vem jag är bakom min mur. Och antagligen är han den enda som är välkommen in där på ett bra tag. För jag är inte redo att blotta mig själv, jag är inte redo att blotta den personen jag egentligen är för världen, för jag är inte stolt eller nöjd över henne. Så därför håller jag henne inlåst, det är enklast så.


Det som jag är så rädd för är att jag inte vet vem jag kommer att vara, eller kommer att vara tvungen att vara när sommaren kommer. Den dagen jag tar studenten måste jag säga hejdå till den Zandra jag är nu. För hon är inte tillräckligt vuxen eller stabil för att leva i den "stora världen". Den 13 juni ska jag flyga ensam, jag nojjar mig själv till döds. Jag ska flytta, lämna allt utan att veta när jag kommer tillbaka. Och jag ska bo tillsammans med en person jag är ganska övertygad om att jag inte fungerar ihop med.

Och då undrar ni säker varför i helvete jag gått med på det här? Och ska jag vara ärlig? Jag har inget val. Jag är tvungen att bli vuxen och jag är tvungen att flytta utomlands tills jag vet hur jag ska överleva i sverige när jag kommer tillbaka. Och vill ni veta det värsta med allt detta? Det känns som att det inte är NÅGON som stöttar mig, eller peppar mig. Det är INGEN som sagt att de kommer sakna mig när jag är borta, och det är ingen som ens antytt det.

Och jag vet varför, för jag är inget att sakna. Alla jag umgås med klarar sig lika fint utan mig som med mig, för jag gör ingen avgörande skillnad för någon av de som är en del av mitt liv trots att de är de enda jag har. Jag vill skrika ut hur mycket jag kommer sakna alla och jag vill visa dem hur mycket jag älskar dem.

Men alla mina ord känns överflödiga och jag vet inte hur jag ska göra för att få dem att känna på djupet hur mycket de betyder för mig och hur mycket jag känner att jag har dem att tacka för. Tacka för att de på något sätt fått mig att komma hit, åtminstone hit. De har fått mig att gå upp på morgonen och leva dagen.
Och jag är rädd att ingen av dessa individer kommer att finnas kvar hos mig när jag återvänder till Sverige, för jag inser själv att det kommer vara otroligt svårt för oss att hålla kontakten när jag är 300 mil bort och vi alla måste växa upp och göra något av våra liv. Men det är det värsta som kan hända mig, att ingen finns kvar när jag kommer tillbaka.


Nu gråter jag så jag inte längre kan se skärmen vilket betyder att det är dags att sluta. Så godnatt, nu ska jag sova och plågas av mina mardrömmar jag haft de senaste nätterna.