Jag skrev mitt namn i vattnet, så du vet var jag finns,

Idag känns det som jag funnit en del av mig själv igen. Jag känner mig lite säkrare, lite tryggare och lite lyckligare.


I natt sov jag min sista natt bredvid min trollkarl, för denna gången. Och det är alltid lika jobbigt att titta på klockan och inse att det inte ens är tolv timmar kvar tills vi skiljs åt igen. Men jag försöker njuta i alla fall.

Vi kom i säng vid tolv i alla fall, och vi låg och pratade - eller rättare sagt - jag låg och pratade. Jag var alldeles för pigg för att sova.

Det känns så bra att veta att jag har någon som verkligen lyssnar och som är vettig nog att föra en dialog med, någon som verkligen försöker förstå.

Efter någon timma så började jag i alla fall gråta, det blev lite mycket där ett tag. Jag grät inte för att jag var ledsen, nästan tvärt om - för att jag var lycklig. Eller kanske? Jag vet faktiskt inte ens själv. Men mitt hjärta fick utlopp för endel av allt jag låst inne där ett bra tag nu.

När jag fick gråta i hans famn med hans armar så nära, bara gråta ner hela honom och lyssna på hans ord om att jag kommer klara alla utmaningar som jag snart står inför och att han aldrig kommer att lämna mig så kände jag att jag har en liten chans. Det gjorde så mycket att få höra att han tror på mig. Och det är ovärderligt när man får höra det från den personen som betyder mest och den som man vill höra det mest ifrån.



Jag är så tacksam för att jag fått lära känna honom, och jag är så tacksam att han släppt in mig så nära in på livet. Det är helt ovärderligt.