Iam under the spell of mercury

Ibland känns det som jag springer för fort, det känns som världen inte hänger med - eller människorna jag lever med.

När jag umgås med en grupp människor kan jag fortfarande känna mig otroligt ensam och övergiven. Det är jobbigt, för människor och vänner har alltid varit min flykt från att vara ensam. Och när inte ens det fungerar - vad gör man då?

Idag är det två månader kvar tills mina betyg sätts, mina sista betyg antagligen, eftersom jag inte har några planer på att plugga vidare. Det som irriterar mig mest är att jag fan inte kan få mig själv att plugga, eller skriva, eller göra något alls. Det tar bara stopp liksom. Jag tänker att jag ska men sen gör jag det inte ändå. och jag måste sätta igång snart.





Anyway. Känns som alla mina nära vänner bara glider bort. Eller blir helt suddiga, eller jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. De är så långt borta typ. Och jag gillar inte att bara egentligen ha en - två personer som jag kan luta mig tillbaka på. Fast i och för sig, hellre få nära vänner än många ytliga.


Förövrigt, det senaste inlägget jag skrev här handlade om hur besviken jag är på min pappa för att han inte kommer på min student. Men det har nästan ändrats till något bättre. För den 13 juni, tre dagar efter studenten, så flyttar jag utomlands men vet inte hur länge jag stannar.

Beror HELT på hur bra jag trivs och sådär, men antagligen blir det som max till september/oktober eftersom det är svårt att jobba under lågsäsong misstänker jag. och för EN gångs skull är jag inte riktigt ett sånt kontrollfreak som jag i vanliga fall är, jag känner att jag kan luta mig tillbaka och bara chilla och ta det som det kommer (kommer antagligen hinna ångra mig och få världens panik innan jag åker dock).


Allt för denna gången! & tack för alla fina kommentarer :*