- daddy, please take me home.

I snart nitton år har han vetat, det är EN dag i mitt liv, EN ENDA dag som verkligen borde handla om mig. EN dag jag vill fira men inte ens det kan jag få.

Har varit lite nere i något dygn nu för jag fick mailsvar från min pappa igår? Eller förgår? eller när sjutton det nu var. Bekräftat, som jag misstänkte, han kommer inte på min student. För han har "så mycket jobb". Han vet inte ens vilken dag det är - för det skrev jag aldrig.

Men han har ändå vetat, hela mitt liv, snart nitton år, att jag någon dag i början av juni år 2011 kommer att ta studenten (om allt skulle gå som planerat, vilket det gjort). Men att ta några dagar ledigt för att se sin dotter ta studenten, nej inte ens det kan han unna mig.

Jag har köpt att han inte varit hos mig på mina födelsedagar, inte en ENDA sedan jag fyllde tre. Jag har godtagit alla ursäkter om att vi inte firat jul ihop sedan jag var i ungefär samma ålder. Jag har alltid bara accepterat att han inte funnits där de dagar på året som borde handla om mig eller familjen, åtminstone mig och min kära lillasyster. Men nej, någon student blev det inte heller.


Jag minns när jag skulle gå ut nionde klass. Min bästa vän Natahlies pappa kom ner från stockholm som överraskning för att se henne gå ut nian. Men vart tror ni min pappa var? Ja, inte var han på min skolavslutning i alla fall.


Hur mycket jag än vill få det till att jag inte bryr mig, att jag inte vill ha med honom att göra och att jag aldrig kommer kunna förlåta honom för alla gånger han sårat mig så är inte det sanningen.

För sanningen är att jag innerligt önskar att jag kände min pappa, och jag önskar från botten av mitt hjärta att jag betydde allt för honom, jag önskar att jag kunde få krypa upp i hans knä som liten och bli kallad för "pappas flicka" för jag vill så gärna stå honom nära.

Kanske för att jag aldrig kommer att kunna få göra det med min mamma? Ja, kanske är det därför jag så gärna vill ha en pappa. Men jag kommer aldrig att få detta. För ALLT som betyder något för honom är han själv och kanske hans sambo. Jag och min fina lillasyster ligger så jävla långt ner på hans lista över prioriteter.

och jag vet inte hur jag ska vara, eller hur jag ska reagera. För jag är så innerligt förbannad och fylld med ilska för att han inte sköter sitt jobb som pappa. En uppgift som han själv valt att ta till sig - men inte ens den kan han sköta.