Jag är två personer i en. För det mesta, när jag är i skolan eller bland folk är jag den där sociala och glada tjejen. En tjej som ingen misstänker det är fel på. Men jag är ganska rädd och tillbaka dragen men framförallt nojig.
När jag ska åka någonstans ensam måste jag kolla busstiderna en halv miljon gånger. När jag väl kommer på bussen nojjar jag om jag sitter på rätt buss. Jag nojjar för om jag kommer gå av fel. När jag står i kassan på ica nojjar jag om jag har tillräckligt med pengar på kortet eller om jag läst fel på prislappen.
När jag sitter på tåget på väg hem tittar jag på människor, jag känner av deras vibbar och jag placerar dem i olika fack. En mörkhårig tjej, men långt hår lagt på ena sidan. I klädd svart stor halsduk, stor röd vinterjacka, svarta mjukisbyxor och streetskor får mig att känna rädsla. Jag placerar henne i facket som en bråkig tjej som slåss då det inte passar henne. Jag försöker att undvika hennes blick i fall det kanske räcker att jag sitter där med höga skor, lila hår och kort kjol. Kanske det räcker för att hon ska klappa till mig.
Jag har tusentals nojjor till och alla har kanske framkommit på grund av erfarenheter och andra rädslor. Mina största rädslor är att inte räcka till och att göra fel.
På grund av allt detta är jag också hemskt obekväm med att vara ensam. Om jag är med någon finns det någon som kan rädda mig när det händer något. Någon som kan ställa sig mellan mig och den bråkiga tjejen och någon som kanske kan låna mig pengar den dagen jag står på ica när pengar saknas.
Detta är en sida av mig de flesta aldrig ser eller känner av, jag lever i en teaterpjäs helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar