she never could get drunk enough to get him off her mind

Jag förstår inte hur jag hamnade här och jag vet inte vart jag ska finna kraften att ta mig här ifrån.

Det är så mycket lättare att bara flyta med, utan att protestera varken för mycket eller för lite eftersom det är mycket enklare att hantera lite smärta hela tiden än massa smärta på en gång.


Jag antar att jag talar i gåtor för er alla, och jag måste erkänna att mitt liv är en stor gåta för mig själv. Jag vet knappt vem jag är eller vad jag står för längre. Och jag vet att jag tappade bort mig själv någonstans på vägen och jag vet inte vart jag ska leta för att finna mig själv.

Jag antar att jag behöver vara ensam, men min rädsla för att vara ensam gör det omöjligt. Och ensam är ett sånt där tillstånd om man inte kan vara delvis. Man kan inte vara halvt ensam, utan antingen är man ensam eller så är man det inte. Precis som döden, antingen är man död eller så lever man. Man kan inte vara halvdöd även om det kan kännas så ibland.

Och jag känner så nästan hela tiden. Jag blir tokig på att inte hitta känslan av att vara riktigt levande. Utan jag känner mig bara nästan levande, nästan döende och nästan lycklig.

Någon sa engång att nästan var språkets sorligaste ord, att det var det sorligaste tillståndet man kan befinna sig i. Och jag förstod inte då. Men nu förstår jag precis, exakt och helt fullständigt för det är där jag befinner mig nu.


Jag har alltid haft separationsångest, jag vill att saker ska vara lagom mycket som det alltid varit. Och jag vill inte släppa saker/människor som får mig att känna mig trygg. För jag vill vara fri men ändå har någonstans att falla tillbaka om det skulle gå fel.

Och just nu är jag livrädd att historien ska upprepa sig. Tårar, nya ögon, jakt, vinst, tvivel, beslut, kärlek och ånger. Jag vill inte att det ska bli så igen och jag vill vara starkare. Jag vill visa att jag lärt mig något, men frågan är har jag det?

Och är jag tillräckligt stark för att hitta tillbaka? Hitta mig själv, hitta min självständighet och hitta mina principer eller har jag kommit så långt bort från den jag än var för att någonsin kunna komma tillbaka till den jag var, och den jag var nöjd med?

life is beautiful and I'll show you everything in life that you have been blind to before. I love you more then ever, you're like the best part of me.

lost lost lost.

Idag råkade jag stöta ihop med dagen, och hans nya. Det gjorde ont i hela mig, det kändes verkligen som om jag gick sönder.

Har spenderat min dag i skolan med nationella prov och sedan hos min bror och hans familj. Det kändes bra för han förstår så mycket och ändå har vi aldrig haft en speciellt nära relation (han är 9 år äldre än mig).

Ska försöka träffa honom mer, och hans dotter. Min "familj" är inte stor och vore synd att inte ha kontakt med någon del av den, inte ens den vettiga.

Idag är det ett år sedan jag blev kär i dagen. Jag var mörk som natten och han var den årets första ljusa dag.

Helt sjukt att det redan gått ett år och jag måste säga att det smärtar att det slutade som det gjorde..

Jag är bara såhär självisk när det gäller dig

jag vill ha dig och dina vackra leenden som skapar linjer i ditt ansikte, jag vill kunna följa dem med mina fingertoppar - känna dina konturer med mina läppar - lära mig känna igen smaken av vad som gör dig lycklig, vad som definierar dig, vad som håller dig samman. jag vill känna dig utan och innantill. jag är otålig, men jag väntar på dig.
- utdrag från "jag är bara såhär självisk när det gäller dig"

Lite smått frustrerad.

Ingen ska säga till mig att jag inte kommer klara gymnasiet, och ingen ska fan säga att jag är värdelös.

För jag ska gå till historien, jag ska bli större och viktigare än någon jag känner. Jag vet att jag är född till att leda och jävlar vad jag ska visa alla idioter som inte trott/tror på mig.

I lost you

"The same old lies when you're talking to me,
In your disguise, transparent for my eyes,
It's been a while but I can recognize it,
The dark is in your mind
On and on, it's haunting you,
You can't escape, you mean to be true,
It doesn't mind,
You are down with it"

Jag skrev mitt namn i vattnet, så du vet var jag finns,

Idag känns det som jag funnit en del av mig själv igen. Jag känner mig lite säkrare, lite tryggare och lite lyckligare.


I natt sov jag min sista natt bredvid min trollkarl, för denna gången. Och det är alltid lika jobbigt att titta på klockan och inse att det inte ens är tolv timmar kvar tills vi skiljs åt igen. Men jag försöker njuta i alla fall.

Vi kom i säng vid tolv i alla fall, och vi låg och pratade - eller rättare sagt - jag låg och pratade. Jag var alldeles för pigg för att sova.

Det känns så bra att veta att jag har någon som verkligen lyssnar och som är vettig nog att föra en dialog med, någon som verkligen försöker förstå.

Efter någon timma så började jag i alla fall gråta, det blev lite mycket där ett tag. Jag grät inte för att jag var ledsen, nästan tvärt om - för att jag var lycklig. Eller kanske? Jag vet faktiskt inte ens själv. Men mitt hjärta fick utlopp för endel av allt jag låst inne där ett bra tag nu.

När jag fick gråta i hans famn med hans armar så nära, bara gråta ner hela honom och lyssna på hans ord om att jag kommer klara alla utmaningar som jag snart står inför och att han aldrig kommer att lämna mig så kände jag att jag har en liten chans. Det gjorde så mycket att få höra att han tror på mig. Och det är ovärderligt när man får höra det från den personen som betyder mest och den som man vill höra det mest ifrån.



Jag är så tacksam för att jag fått lära känna honom, och jag är så tacksam att han släppt in mig så nära in på livet. Det är helt ovärderligt.

the silence is full of lies

Jag vet inte varför jag gör såhär mot mig själv. Men jag är så trött på allas lögner. De personer som stått mig så otroligt nära ljuger mig rakt upp i ansiktet, utnyttjar min sårbarhet och använder mig till sin egna vinning.

Pågrund av mitt goda hjärta och all kärlek jag har att ge såras jag, jag plågas och utnyttjas med lögner i tro och hopp om att jag betyder något.


För när du inte håller vad du lovar, när du lämnar mig ensam och struntar i hur mitt liv lever - då är det vad som är det bästa att göra.

När jag försöker bryta mig loss är jag elak, ond och oärlig. Du vänder mina kompisar i mot mig och får dem att hålla med dig. Eller möjligen, sviker mina vänner mig och ställer sig självmant på din sida.


Hela min värld kraschar och jag vill bara skrika så högt jag kan, jag vill skrika tills jag inte kan andas och jag vill känna hur det river i mina lungor. Jag vill slita ut mitt hjärta så jag inte längre är förmögen att känna alla svek. Jag vill dra mitt sinne ur mitt huvud för att slippa förstå allt, jag vill slippa tänka.
Jag vill förgöra all falskhet, alla lögner, alla svek.








Om jag fortsätter att leva såhär kommer jag bli oförmögen att känna något alls. Jag kommer uppenbara mig som den känslokallaste människan.

You told me it was like you didn't like her at all, but when you talk to her it's like "omg your the best baby"

Hur kommer det sig att alla falska människor hittar mig? Och hur kommer det sig att de är så jävla bra skådespelare så jag faktiskt börjar lita på den för att senare få en kniv (TILL) i ryggen?

När ska alla backstabbers ta slut? Och när ska folk sluta snacka skit om människor och sedan börja umgås med dem?

Äsch, fuck it. Nu tänker jag fortsätta vara en bitterfitta som ger fan i människor.