Okej, jag trodde inte det skulle vara såhär.

Idag har jag, eller jag håller på, att flytta tillbaka till min mamma. Har inte bott hos henne på sju månader och det har varit bra för mig. Att slippa höra hur jobbig, dålig och värdelös jag är hela tiden.

Enda sedan jag fick veta när jag skulle flytta till min mamma igen har jag tänkt på det rätt ofta. Och jag var nästan säker på att det inte var så illa som jag ville få det till när jag flyttade därifrån. Men idag har jag varit hos min mamma i drygt två timmar och jag känner redan i hela magen att jag inte trivs. Det är för mycket dåliga minnen jag har kopplat med det huset. Det spelar ingen roll att det inte hände något eller någon sa något som fick mig att må dåligt utan det sitter så inprentat i hela mig.


Sen tänkte jag, men det är bara två veckor och tre dagar sen är jag inte där längre men jag hittar inte ens styrkan att vara där en så kort tid. Jag mår förjävligt från botten av hjärtat och jag orkar inte.

Är heeelt psykiskt utmattad.

Let me go

Haha detta har sannerligen varit en jävla skitdag. Vaknade upp med världens illamående och sen har dagen bara gått utför. Jag vet ingenting just nu och detta håller på att driva mig till fullständigt jävla vansinne. Och det enda jag försöker fokusera på är att det bara är 20 dagar kvar sen flyttar jag utomlands.

Men fan, ingenting säger att det kommer att bli bättre där och jag känner redan att jag vill tillbaka till Sverige, men åter igen - vad har jag att komma tillbaka till? Jag är hemlös, arbetslös och ensam. Jag har ingen som kan fånga mig när jag faller.

Alltså, jo - klart jag har underbara vänner som bryr sig om mig. Men jag har ingenstans att ta vägen. Klart jag säkert kan flytta runt bland kompisar men jag kan inte göra det i alla jävla evighet och jag orkar inte med all leva så. Allt jag bett om de senaste åren är en egen lägenhet där jag kan andas och leva mitt liv utan att känna mig till besvär eller vara påträngande för någon.

Så vad har jag för val?

Även om jag jobbar utomlands och sparar pengar så får jag ingen lägenhet i sverige eftersom jag inte har någon fast inkomst. (och ingen som kommer gå i borgen för mig) Och för att få en fast inkomst måste jag ha ett jobb, och för att få ett jobb måste jag vara i sverige så jag kan söka jobb
men jag kan inte vara i sverige och söka jobb för jag har ingenstans att bo. ONDA JÄVLA CIRKEL. dö.

Jag hatar det här, det svenska jävla systemet fungerar inte. Det är utformat efter de som har föräldrar som kan och vill försörja sina ungar i alla jävla evighet. ELLER så är det utformat efter tanken att ALLA har jobb när de går ut skolan. Pick one? Båda alternativen är lika jävla värdskassa.

ÅHH. Fan, vad ska jag göra med mitt jävla liv? Och hur jävla länge ska jag orka leva utan några som helst garantier? Jag vill inte behöva gå tillbaka till socialtjänsten igen, de är alldeles för jävla okänsliga och jobbiga att ha att göra med. Och de har ju redan informerat mig.

OM jag blir hemlös så får jag bo på härberg eller liknande tills de gjort sina utredningar om de är skyldig mig försörjningsstöd eller inte. Och när jag väl fått det beslutet efter TRE jävla månader, eftersom de jobbar långsammare än jävla hemorrojder, DÅ ska jag söka min lägenhet själv - men antagligen 3 månaders tid innan inflyttning. SÅ VART I HELVETE HAR SYSTEMET TÄNKT ATT JAG SKA BEFINNA MIG I SEX JÄVLA MÅNADER?
Kan någon jävla människa svara på detta!?!?

glöm vad jag skrev tidigare, i'm fine!

Okej, jag vet inte ens vart jag ska börja? Jag känner mig så jävla grundlurad? Hur fan gick detta till?
Why did you fool me so bad?


Jag tyckte att allt kändes så jävla bra, hela tiden. Jag kände inte på mig något alls och helt plötsligt. Bara helt jävla borta.

Och ännu dummare, jag bryr mig fortfarande? Jag tänker hela tiden, vad jag än gör så är mina tankar på annat håll. Jag är orolig så jag får ont i magen och jag kollar mobilen hela tiden.

Har det hänt något eller är jag bara så jävla grundlurad man kan bli?

Jag har faktiskt en liten positiv dag idag. Jag är klar med min naturkunskap och psykologi, jag har skrivit av mig från Samhäll B och Religion. Och nästa vecka är jag klar med svenskan. Det känns bra, det känns otroligt bra.

Jag har faktiskt lyckats beställa en balklänning. Jag fick låna fina Jessicas men tyvärr passade den inte mig för jag har för små tuttar D: Men jag har beställt en och den är förhoppningsvis här om en vecka ungefär.


fast så är det ju som vanligt, ångest ångest. Jag vill inte bli vuxen. Idag är det en månad, en vecka och en dag tills jag sitter på flyget. Och det bara skriker å-n-g-e-s-t... Vad fan ska det bli av mig? En halvdan fotograf, men halvdana betyg och halvdan livslust. Jag är en nobody, jag lyckas inte med något.

usch, när fan ska mitt liv vända och när ska det kännas bättre?

När mina ord tar slut, vad händer då?

Det är inte långt kvar till studenten nu, och jag är rädd - livrädd. Under gymnasiet har jag vuxit från otroligt rebellisk 16åring till en betydligt stabilare 18 åring.
Jag har lärt mig att jag inte behöver någon annan än mig själv, även om det är tufft att leva så. Jag har lärt mig att älska någon annan mer än mig själv. Inte någon annan än mig själv då alltså, utan att älska än annan person mer än jag älskar mig själv.

Jag har lärt mig att livet inte alltid vill detsamma som mig, och jag har lärt mig att ibland finns det inget att luta sig tillbaka på och ibland hjälper det inte att man lovat varandra att hålla ihop föralltid.

Under dessa tre år har jag lämnat alla mönster jag hade i högstadiet, eller åtminstone nästan alla. Jag umgås inte med samma människor alls, bara några enstaka. Och jag tänker inte likadant, jag tänker längre fram och tar inte lika hastiga beslut.


Under min gymnasietid har jag förlorat endel av mig själv, jag har förlorat en otroligt tajt relation med min bästa vän. Jag har lärt mig att se folk, se hur folk är och jag har lärt mig att skydda mig från killars magi, deras bekräftelse och tjejers falskhet och lögner.

Vilket också har resulterat i att jag är ganska ensam. Jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker eller vad andra gör. Jag lyssnar inte på skitsnack och rykten vilket har gjort att ingen pratar med mig om sådant längre.


Nu låter det som om jag inte har några vänner, och så är inte fallet. Jag har massa människor runt omkring mig och jag är aldrig ensam i skolan eller så. Utan det är mer att jag byggt upp en mur runt mig, och byggt upp en person som de flesta fått lära känna men innanför muren finns jag. Som bara ett fåtal människor fått lära känna. För bakom min mur finns en tjej som inte alltid är glad och nöjd, en rädd tjej som bestämt att hon inte är någon som någon vill lära känna så därför låter hon ingen ta sig in.


Nu när jag tänker efter så finns det bara en person som vet vem jag är bakom min mur. Och antagligen är han den enda som är välkommen in där på ett bra tag. För jag är inte redo att blotta mig själv, jag är inte redo att blotta den personen jag egentligen är för världen, för jag är inte stolt eller nöjd över henne. Så därför håller jag henne inlåst, det är enklast så.


Det som jag är så rädd för är att jag inte vet vem jag kommer att vara, eller kommer att vara tvungen att vara när sommaren kommer. Den dagen jag tar studenten måste jag säga hejdå till den Zandra jag är nu. För hon är inte tillräckligt vuxen eller stabil för att leva i den "stora världen". Den 13 juni ska jag flyga ensam, jag nojjar mig själv till döds. Jag ska flytta, lämna allt utan att veta när jag kommer tillbaka. Och jag ska bo tillsammans med en person jag är ganska övertygad om att jag inte fungerar ihop med.

Och då undrar ni säker varför i helvete jag gått med på det här? Och ska jag vara ärlig? Jag har inget val. Jag är tvungen att bli vuxen och jag är tvungen att flytta utomlands tills jag vet hur jag ska överleva i sverige när jag kommer tillbaka. Och vill ni veta det värsta med allt detta? Det känns som att det inte är NÅGON som stöttar mig, eller peppar mig. Det är INGEN som sagt att de kommer sakna mig när jag är borta, och det är ingen som ens antytt det.

Och jag vet varför, för jag är inget att sakna. Alla jag umgås med klarar sig lika fint utan mig som med mig, för jag gör ingen avgörande skillnad för någon av de som är en del av mitt liv trots att de är de enda jag har. Jag vill skrika ut hur mycket jag kommer sakna alla och jag vill visa dem hur mycket jag älskar dem.

Men alla mina ord känns överflödiga och jag vet inte hur jag ska göra för att få dem att känna på djupet hur mycket de betyder för mig och hur mycket jag känner att jag har dem att tacka för. Tacka för att de på något sätt fått mig att komma hit, åtminstone hit. De har fått mig att gå upp på morgonen och leva dagen.
Och jag är rädd att ingen av dessa individer kommer att finnas kvar hos mig när jag återvänder till Sverige, för jag inser själv att det kommer vara otroligt svårt för oss att hålla kontakten när jag är 300 mil bort och vi alla måste växa upp och göra något av våra liv. Men det är det värsta som kan hända mig, att ingen finns kvar när jag kommer tillbaka.


Nu gråter jag så jag inte längre kan se skärmen vilket betyder att det är dags att sluta. Så godnatt, nu ska jag sova och plågas av mina mardrömmar jag haft de senaste nätterna.