When you make me breathe

Eftersom jag antagligen framstår som en otroligt deppig människa i denna bloggen tänkte jag bara för omväxlings skull meddela att jag mår utmärkt.

Har spenderat dagen med Sandra, Sonny och Jennie. Suttit på Jensens Böfhouse jätte länge och ätit supergod mat och sedan åkte jag till Jönköping. Kom hit för en och en halv timma sedan eller något och har precis duschat.

Sitter i Sidneys soffa och bara njuter av de faktum att jag ska få spendera några dagar med min trollkarl. Mums!


C'ya later!

Iam under the spell of mercury

Ibland känns det som jag springer för fort, det känns som världen inte hänger med - eller människorna jag lever med.

När jag umgås med en grupp människor kan jag fortfarande känna mig otroligt ensam och övergiven. Det är jobbigt, för människor och vänner har alltid varit min flykt från att vara ensam. Och när inte ens det fungerar - vad gör man då?

Idag är det två månader kvar tills mina betyg sätts, mina sista betyg antagligen, eftersom jag inte har några planer på att plugga vidare. Det som irriterar mig mest är att jag fan inte kan få mig själv att plugga, eller skriva, eller göra något alls. Det tar bara stopp liksom. Jag tänker att jag ska men sen gör jag det inte ändå. och jag måste sätta igång snart.





Anyway. Känns som alla mina nära vänner bara glider bort. Eller blir helt suddiga, eller jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. De är så långt borta typ. Och jag gillar inte att bara egentligen ha en - två personer som jag kan luta mig tillbaka på. Fast i och för sig, hellre få nära vänner än många ytliga.


Förövrigt, det senaste inlägget jag skrev här handlade om hur besviken jag är på min pappa för att han inte kommer på min student. Men det har nästan ändrats till något bättre. För den 13 juni, tre dagar efter studenten, så flyttar jag utomlands men vet inte hur länge jag stannar.

Beror HELT på hur bra jag trivs och sådär, men antagligen blir det som max till september/oktober eftersom det är svårt att jobba under lågsäsong misstänker jag. och för EN gångs skull är jag inte riktigt ett sånt kontrollfreak som jag i vanliga fall är, jag känner att jag kan luta mig tillbaka och bara chilla och ta det som det kommer (kommer antagligen hinna ångra mig och få världens panik innan jag åker dock).


Allt för denna gången! & tack för alla fina kommentarer :*

- daddy, please take me home.

I snart nitton år har han vetat, det är EN dag i mitt liv, EN ENDA dag som verkligen borde handla om mig. EN dag jag vill fira men inte ens det kan jag få.

Har varit lite nere i något dygn nu för jag fick mailsvar från min pappa igår? Eller förgår? eller när sjutton det nu var. Bekräftat, som jag misstänkte, han kommer inte på min student. För han har "så mycket jobb". Han vet inte ens vilken dag det är - för det skrev jag aldrig.

Men han har ändå vetat, hela mitt liv, snart nitton år, att jag någon dag i början av juni år 2011 kommer att ta studenten (om allt skulle gå som planerat, vilket det gjort). Men att ta några dagar ledigt för att se sin dotter ta studenten, nej inte ens det kan han unna mig.

Jag har köpt att han inte varit hos mig på mina födelsedagar, inte en ENDA sedan jag fyllde tre. Jag har godtagit alla ursäkter om att vi inte firat jul ihop sedan jag var i ungefär samma ålder. Jag har alltid bara accepterat att han inte funnits där de dagar på året som borde handla om mig eller familjen, åtminstone mig och min kära lillasyster. Men nej, någon student blev det inte heller.


Jag minns när jag skulle gå ut nionde klass. Min bästa vän Natahlies pappa kom ner från stockholm som överraskning för att se henne gå ut nian. Men vart tror ni min pappa var? Ja, inte var han på min skolavslutning i alla fall.


Hur mycket jag än vill få det till att jag inte bryr mig, att jag inte vill ha med honom att göra och att jag aldrig kommer kunna förlåta honom för alla gånger han sårat mig så är inte det sanningen.

För sanningen är att jag innerligt önskar att jag kände min pappa, och jag önskar från botten av mitt hjärta att jag betydde allt för honom, jag önskar att jag kunde få krypa upp i hans knä som liten och bli kallad för "pappas flicka" för jag vill så gärna stå honom nära.

Kanske för att jag aldrig kommer att kunna få göra det med min mamma? Ja, kanske är det därför jag så gärna vill ha en pappa. Men jag kommer aldrig att få detta. För ALLT som betyder något för honom är han själv och kanske hans sambo. Jag och min fina lillasyster ligger så jävla långt ner på hans lista över prioriteter.

och jag vet inte hur jag ska vara, eller hur jag ska reagera. För jag är så innerligt förbannad och fylld med ilska för att han inte sköter sitt jobb som pappa. En uppgift som han själv valt att ta till sig - men inte ens den kan han sköta.

born from a boombox

"born from a boombox"
Vissa av er känner säkert igen uttrycket, right? Kommer från Step up 3 och idag har jag spenderat dagen med att kolla på första och andra filmen.

Mångamångamånga av mina vänner har inte en aning om att jag var, eller är, en dansare. Många vet inte därför att jag slutade dansa, jag dansade alltidalltid förr. Spenderade timmar hemma med att dansa, komma på nya steg och koregrafier och sedan övade jag tills de satt helt perfekt.

Jag dansade mycket tillsammans med min bästavän nathalie, vi gjorde danser för att visa upp på "roliga timmen" i skolan som små och vi fortsatte dansa efter det. Vi gick på i princip vart enda mellanstadiedisco och spenderade de fyra timmarna de var med att bara dansa, dansa och dansa. Visst fick vi håll i midjan och blev trötta, men vi fortsatte hela tiden!

Jag dansade på danstudio några år, och jag gillade det. Gick dock i en grupp där de flesta var mycket sämre än mig själv så jag pressades aldrig riktigt.


och det värsta är att jag vet inte VARFÖR jag slutade dansa, för jag tycker fortfarande om det lika mycket och när jag ser någon som kan dansa så ångrar jag mig. För jag önskar jag fortsatt. Nu är ju min smidighet, mitt danshuvund och min kondition helt borta men jag ska försöka. Det krävs bara två steg för att ha börjat.

åttiofem dagar som styr mitt liv

Som jag nämt här tidigare är en av mina största rädslor att misslyckas och inte räcka till. Och det börjar ta mig sönder och samman.


Jag har under ett tag funderat på att sjukskriva mig från skolan för att få tid till mig själv och alla mina rester som jag måste ta igen innan betygen sätts. Snart bara två månader kvar - helt otroligt.

Under tre år har jag inte lyckats med något alls, mer än att skaffa mig ännu grövre ångest än jag hade i högstadiet och mer press sätts på mig än någonsin.

Jag vill så jävla gärna gå ut skolan och vara stolt över det jag presterat men jag finner inte orken till att lyckas, vilket leder till att det gör mig förbannad för jag VET att jag är smart och egentligen skulle jag kunna klara skolan lätt som en plätt. MEN jag finner inte orken.






Jag har under många år försökt att göra min mamma stolt, allt jag någonsin velat är att höra henne säga att hon är stolt över mig.
Dessvärre kommer jag nog aldrig att få höra detta från henne, för jag är aldrig tillräckligt för henne - och det kanske är just det som fått mig att bli så rädd för att göra bort mig och inte räcka till.

Om åttiofem dagar tar jag studenten, och jag är livrädd. Inte bara för att ha misslyckats totalt med min utbildning och inte ha ett betygsdokument. Jag är rädd för att tappa den enda tryggheten jag har kvar.

Det känns som jag står på ett jättejätte högt berg och den dagen jag tar studenten så försvinner marken under mig och jag har inte längre något att stå på eller luta mig tillbaka på. För det är faktiskt så att jag är arbetslös, hemlös, värdelös den dagen jag går ut skolan.


Jag är även rädd för att jag inte kommer ha någon hos mig när jag tar studenten. Jag vet redan att det inte är någon idé att ha någon "släktträff" som alla andra har när de tar studenten eftersom jag faktiskt inte har någon släkt som kommer att medverka.

Jag har inte en enda kusin, min farfar är död, min farmor är för gammal för att resa så långt, min morfar bor utomlands och jag har inte träffat honom sedan jag var sex år så han lär inte heller dyka upp på min "stora dag". Javisst har jag vänner, men inte heller dem kommer på min student.

Många kommer inte för att de ska på sweden rock, och min student är mitt i allt, de andra kommer inte för att marks gymnasium tar studenten dagen innan så alla härifrån är antagligen helt utslagna på min student dag.
Och jag kan inte tänka mig något hemskare än att stå helt ensam den dagen, utan en enda människa som jag bryr mig om nära.



Min student kommer inte bli likt det jag vill på något sätt, det är åttiofem dagar kvar, jag har fortfarande ingen studentmössa, balklänning, skor, studentklänning, betalat studentflaket och det värsta är att jag inte har råd. Jag kommer tvingas att inte gå på balen och jag kommer få ta studenten i shorts och linne som redan ligger längst in i garderoben. INTE alls vad jag vill. Jag är så trött på att aldrig få något precis så som jag vill ha det - ALLTID ALLTID tvingas jag kompromissa ner allt till minimum.





..... nu orkar jag inte ens skriva om det längre för tårarna rinner för fullt, jag förstår verkligen inte hur jag hamnade här och jag vet inte vart jag ska finna hoppet eller orken om att ta mig här ifrån.

Trollbunden på gott och ont.

Hundra år sedan jag skrev här, men känner att det kan behövas. Har ju trots allt spridit ut mina ångestbloggar här och var. Tror jag är uppe i fyra på olika bloggportaler.

I vilket fall, har sovit två timmar de senaste 40 timmarna så jag antar att det är min trötthet som talar, delvis. Men ändå är inte inte förrän jag är trött och mörkret täcker himlen som mina tankar går lösa.





För ett år sedan mådde jag jävligt dåligt. För snart ett år sedan fick jag blindtarmsinflammation och min prins lämnade staden där vi delade alla våra minnen, dessa två ting under samma dag - faktiskt.


Jag är fortfarande förvånad att en människa kan "trollbinda" mig så hårt. Vart tog den självständiga tjejen med alla principer vägen egentligen och hur hamnade jag här? Jag ångrar förvisso ingenting, och jag har lärt mig mycket om mig själv, människan och kärleken - på gott och ont. Men ändå så känns det som allt var lättare innan jag bar på all denna kunskap. Jag ser människor runt om kring mig som är lyckliga trots att de inte har en aning om vad de pratar om när de pratar om "kärlek". Den känslan de beskriver i det sammanhanget är inte densamma som jag själv skulle beskriva. Det är så stor skillnad på att vara kär i människan man är tillsammans med och att vara kär i kärleken.

Det är också en otrolig skillnad på att vara kär och trollbunden, skillnad på att älska och att älska på gott och ont. Makes no sense to you guys, right?






I alla fall, för snart ett år sedan så kom ett "mellanrum" in i mitt liv. Jag förträngde och kämpade dagligen för att varken minnas eller känna något. Jag försökte att öppna mina ögon för resten av världen istället för att konstant stirra mig blind på en och samma människa.
Jag slet tag i ögonlocken och tvingade mina ögon att vara öppna tills de kändes torra, dock detta utan resultat.

TILLS jag fann någon som dög, någon som jag faktiskt såg något i - men än bara någon. Jag såg en personlighet, jag såg något som påverkade mig och som fick mig att tänka.
Han hjälpte mig att kämpa, med all kärlek han gav mig så kämpade jag för att komma bort från det som trollbundit mig - för mitt egna bästa. Men min nya stjärna lös inte tillräckligt starkt och när "magin" slog i sin starkaste kraft kunde inte ens stjärnan rädda mig och jag föll tillbaka.



Jag grät inte ens när jag och stjärnan gjorde slut, i alla fall inte vad jag minns. Vilket för att tillägga är otroligt olikt mig. Jag som alltid varit så känslig.

Jag spenderade sommaren med min trollkarl och jag måste säga att jag var lycklig. I alla fall så som jag minns det nu när jag blickar tillbaka. Jag skrattade, det pirrade i magen och det var som om kärlekens trollkarl lagt en ny formel på mig - inte för att jag hade något emot det.

Men samtidigt som morgorna svalnade av och löven på träden började gula så föll jag tillbaka i trans, utan att trollkarlen fortsatte att uppdatera sin formel så var jag bara trollbunden. Mer och mer girig, "jag måste ha honom". Och desto mer han kämpade för att ta sig bort kämpade jag för att ta mig närmre. En och samma relation, två människor som älskar varandra men ändå ser på varandra på så olika sätt samtidigt som det är på precis samma sätt. Nu finns det ingen logik för detta igen, och jag antar att jag faktiskt inte kan beskriva det bättre än såhär. Man måste uppleva det själv. Och ännu värre, jag vet att otroligt få, om ens någon, har upplevt detta på samma sätt som mig.


Kalla höstvindar, första snön och 10 minus. Ja, lika kallt var det mellan oss, men självklart så mycket kärlek var kvar. Det var som att alla minusgrader i luften frös allt hopp om lycka och vi försökte hitta en väg ut - en väg vi kunde ta tillsammans och göra det så enkelt för oss som möjligt.

Men stora beslut är aldrig enkla, och kärlek så stark resulterade mestadels i ångest, panik, sorg, smärta, ilska, tårar, separationsångest och klaustrofobi fast oss i mellan.
Men bortom alla dessa negativa ord vilar ord starkare än något jag mött innan. Det är lätt för utomstående att säga att det bästa är att gå vidare, att vi är galna som låter oss sitta kvar i denna situationen. Och mycket möjligt, det kanske vore lättast för oss båda att lägga en minnestrollformel på oss och bara glömma. Men även om mannen är trollkarl så bestitter han inte den formen av magi.

Bakom allt som ni andra ser, hör och tolkar bor en känsla inom mig - tillhörighet. Det starkaste jag någonsin känt. VARJE gång jag ser min trollkarl så pirrar min mage, jag blir helt knäsvag och den tjejen inom mig som aldrig bryr sig om vad andra tycker och tänker. Ja hon, hon bara försvinner djuptdjupt inom mig och helt plötsligt betyder hans åsikt och hans tankar ALLT.
När jag känner att jag vill vakna upp med honom VARJE morgon resten av mitt liv, när jag vet att om jag skulle få somna i hans famn VARJE kväll resten av mitt liv så skulle jag vara lycklig.

När jag kan bo i en kartong på gatan i vilken storstad som helst, i en grotta under marken eller en villa ute i skogen. När jag kan tänka mig dessa boende situationer som alternativ så länge jag har honom med mig. DÅ kan ni fundera, hur enkelt är det att släppa en sådan människa? Och varför skulle jag VILJA släppa taget om en sådan människa.





De allra flesta människors stora utmaning i livet är att finna den sista pusselbiten, den andra halvan av sin egna själ och så vidare och vidare. När jag hittat min, varför ska jag riskera att släppa taget och leva resten av mitt liv ensam.


Ja, jag klagar över all smärta denna magin orsakar MEN jag skulle inte byta den mot något i världen. För oavsett hur mycket smärta allt detta kan orsaka på sin höjd vet jag att jag fortfarande är förmögen att känna lycka och att jag får göra det. Och det är det viktigaste för mig - mitt stora mål i livet är att vara lycklig.




Kalla mig patetisk och kalla mig idiot, ni har inte en aning om ni tror att allt detta är enkelt. För även om jag saknar båda mamma och pappa och sånt är svårt och jobbigt, så är det ingenting jämfört med att säga hejdå till det enda som jag ser hopp i.





Jag tappade bort mig någonstans på vägen, och detta blev inte vad jag tänkt. Detta blev en historia som visar mig om att jag fortfarande prioriterar lyckan framför något annat.