Trollbunden på gott och ont.

Hundra år sedan jag skrev här, men känner att det kan behövas. Har ju trots allt spridit ut mina ångestbloggar här och var. Tror jag är uppe i fyra på olika bloggportaler.

I vilket fall, har sovit två timmar de senaste 40 timmarna så jag antar att det är min trötthet som talar, delvis. Men ändå är inte inte förrän jag är trött och mörkret täcker himlen som mina tankar går lösa.





För ett år sedan mådde jag jävligt dåligt. För snart ett år sedan fick jag blindtarmsinflammation och min prins lämnade staden där vi delade alla våra minnen, dessa två ting under samma dag - faktiskt.


Jag är fortfarande förvånad att en människa kan "trollbinda" mig så hårt. Vart tog den självständiga tjejen med alla principer vägen egentligen och hur hamnade jag här? Jag ångrar förvisso ingenting, och jag har lärt mig mycket om mig själv, människan och kärleken - på gott och ont. Men ändå så känns det som allt var lättare innan jag bar på all denna kunskap. Jag ser människor runt om kring mig som är lyckliga trots att de inte har en aning om vad de pratar om när de pratar om "kärlek". Den känslan de beskriver i det sammanhanget är inte densamma som jag själv skulle beskriva. Det är så stor skillnad på att vara kär i människan man är tillsammans med och att vara kär i kärleken.

Det är också en otrolig skillnad på att vara kär och trollbunden, skillnad på att älska och att älska på gott och ont. Makes no sense to you guys, right?






I alla fall, för snart ett år sedan så kom ett "mellanrum" in i mitt liv. Jag förträngde och kämpade dagligen för att varken minnas eller känna något. Jag försökte att öppna mina ögon för resten av världen istället för att konstant stirra mig blind på en och samma människa.
Jag slet tag i ögonlocken och tvingade mina ögon att vara öppna tills de kändes torra, dock detta utan resultat.

TILLS jag fann någon som dög, någon som jag faktiskt såg något i - men än bara någon. Jag såg en personlighet, jag såg något som påverkade mig och som fick mig att tänka.
Han hjälpte mig att kämpa, med all kärlek han gav mig så kämpade jag för att komma bort från det som trollbundit mig - för mitt egna bästa. Men min nya stjärna lös inte tillräckligt starkt och när "magin" slog i sin starkaste kraft kunde inte ens stjärnan rädda mig och jag föll tillbaka.



Jag grät inte ens när jag och stjärnan gjorde slut, i alla fall inte vad jag minns. Vilket för att tillägga är otroligt olikt mig. Jag som alltid varit så känslig.

Jag spenderade sommaren med min trollkarl och jag måste säga att jag var lycklig. I alla fall så som jag minns det nu när jag blickar tillbaka. Jag skrattade, det pirrade i magen och det var som om kärlekens trollkarl lagt en ny formel på mig - inte för att jag hade något emot det.

Men samtidigt som morgorna svalnade av och löven på träden började gula så föll jag tillbaka i trans, utan att trollkarlen fortsatte att uppdatera sin formel så var jag bara trollbunden. Mer och mer girig, "jag måste ha honom". Och desto mer han kämpade för att ta sig bort kämpade jag för att ta mig närmre. En och samma relation, två människor som älskar varandra men ändå ser på varandra på så olika sätt samtidigt som det är på precis samma sätt. Nu finns det ingen logik för detta igen, och jag antar att jag faktiskt inte kan beskriva det bättre än såhär. Man måste uppleva det själv. Och ännu värre, jag vet att otroligt få, om ens någon, har upplevt detta på samma sätt som mig.


Kalla höstvindar, första snön och 10 minus. Ja, lika kallt var det mellan oss, men självklart så mycket kärlek var kvar. Det var som att alla minusgrader i luften frös allt hopp om lycka och vi försökte hitta en väg ut - en väg vi kunde ta tillsammans och göra det så enkelt för oss som möjligt.

Men stora beslut är aldrig enkla, och kärlek så stark resulterade mestadels i ångest, panik, sorg, smärta, ilska, tårar, separationsångest och klaustrofobi fast oss i mellan.
Men bortom alla dessa negativa ord vilar ord starkare än något jag mött innan. Det är lätt för utomstående att säga att det bästa är att gå vidare, att vi är galna som låter oss sitta kvar i denna situationen. Och mycket möjligt, det kanske vore lättast för oss båda att lägga en minnestrollformel på oss och bara glömma. Men även om mannen är trollkarl så bestitter han inte den formen av magi.

Bakom allt som ni andra ser, hör och tolkar bor en känsla inom mig - tillhörighet. Det starkaste jag någonsin känt. VARJE gång jag ser min trollkarl så pirrar min mage, jag blir helt knäsvag och den tjejen inom mig som aldrig bryr sig om vad andra tycker och tänker. Ja hon, hon bara försvinner djuptdjupt inom mig och helt plötsligt betyder hans åsikt och hans tankar ALLT.
När jag känner att jag vill vakna upp med honom VARJE morgon resten av mitt liv, när jag vet att om jag skulle få somna i hans famn VARJE kväll resten av mitt liv så skulle jag vara lycklig.

När jag kan bo i en kartong på gatan i vilken storstad som helst, i en grotta under marken eller en villa ute i skogen. När jag kan tänka mig dessa boende situationer som alternativ så länge jag har honom med mig. DÅ kan ni fundera, hur enkelt är det att släppa en sådan människa? Och varför skulle jag VILJA släppa taget om en sådan människa.





De allra flesta människors stora utmaning i livet är att finna den sista pusselbiten, den andra halvan av sin egna själ och så vidare och vidare. När jag hittat min, varför ska jag riskera att släppa taget och leva resten av mitt liv ensam.


Ja, jag klagar över all smärta denna magin orsakar MEN jag skulle inte byta den mot något i världen. För oavsett hur mycket smärta allt detta kan orsaka på sin höjd vet jag att jag fortfarande är förmögen att känna lycka och att jag får göra det. Och det är det viktigaste för mig - mitt stora mål i livet är att vara lycklig.




Kalla mig patetisk och kalla mig idiot, ni har inte en aning om ni tror att allt detta är enkelt. För även om jag saknar båda mamma och pappa och sånt är svårt och jobbigt, så är det ingenting jämfört med att säga hejdå till det enda som jag ser hopp i.





Jag tappade bort mig någonstans på vägen, och detta blev inte vad jag tänkt. Detta blev en historia som visar mig om att jag fortfarande prioriterar lyckan framför något annat.