kom ihåg.

Jag hoppas du förstår att jag är det bästa du någonsin haft. Jag hoppas du minns mig när jorden går under och himlen täcks av en violett nyans pyntad med ljus i tusen olika styrkor.

Jag hoppas du minns hur vi brukade få våra hjärtan att skaka när jordbävningarna och dess onda avsikter kommer för att föra dig ner till Helvetet.

Jag hoppas du minns mig och allt jag så självklart offrat för din skull, när du träffar djävulen själv. Och när han plågar dig i en evighet. Snälla minns mig, minns vad du valde bort.

Låt honom påminna dig om att jag är det bästa du någonsin haft och det bästa du någonsin kommer få. Låt honom påminna dig i all evighet om att du begick ditt största misstaget när du gick ut från vår dörr.

När du lämnade lägenheten vi kallade vår, när du lämnade livet vi byggt upp. När du flydde för att du är så förbannat jävla feg. Snälla minns mig då.

Jag fattar inte alls, vad fan hände?

Jag har aldrig kännt mig så jävla grundlurad, blåst, naiv, korkad och värdelös i hela mitt jävla liv. Jag trodde jag var en smart tjej men ändå så var det så förbannat jävla lätt att utnyttja(?) mig? Vad fan hände?


Jag blir galen på detta, allt jag kände. Jag var helt jävla galen som kunde tro att jag skulle få uppleva detta igen. och allt bara. faaan.

Det känns som om jag blivit berövad min stolthet och mitt värde. Jag känner mig sy grymt äcklad och värdelös och jag vet inte ens varför. Jag vet inte varför detta hände mig och jag vet inte hur det hände.

jag vet ingenting. Vilket självklart gör att jag åter igen upprepar allt jag kan komma på i mitt huvud för att finna felet? Och felet var kanske att jag faktiskt kände något?

Okej, jag trodde inte det skulle vara såhär.

Idag har jag, eller jag håller på, att flytta tillbaka till min mamma. Har inte bott hos henne på sju månader och det har varit bra för mig. Att slippa höra hur jobbig, dålig och värdelös jag är hela tiden.

Enda sedan jag fick veta när jag skulle flytta till min mamma igen har jag tänkt på det rätt ofta. Och jag var nästan säker på att det inte var så illa som jag ville få det till när jag flyttade därifrån. Men idag har jag varit hos min mamma i drygt två timmar och jag känner redan i hela magen att jag inte trivs. Det är för mycket dåliga minnen jag har kopplat med det huset. Det spelar ingen roll att det inte hände något eller någon sa något som fick mig att må dåligt utan det sitter så inprentat i hela mig.


Sen tänkte jag, men det är bara två veckor och tre dagar sen är jag inte där längre men jag hittar inte ens styrkan att vara där en så kort tid. Jag mår förjävligt från botten av hjärtat och jag orkar inte.

Är heeelt psykiskt utmattad.

Let me go

Haha detta har sannerligen varit en jävla skitdag. Vaknade upp med världens illamående och sen har dagen bara gått utför. Jag vet ingenting just nu och detta håller på att driva mig till fullständigt jävla vansinne. Och det enda jag försöker fokusera på är att det bara är 20 dagar kvar sen flyttar jag utomlands.

Men fan, ingenting säger att det kommer att bli bättre där och jag känner redan att jag vill tillbaka till Sverige, men åter igen - vad har jag att komma tillbaka till? Jag är hemlös, arbetslös och ensam. Jag har ingen som kan fånga mig när jag faller.

Alltså, jo - klart jag har underbara vänner som bryr sig om mig. Men jag har ingenstans att ta vägen. Klart jag säkert kan flytta runt bland kompisar men jag kan inte göra det i alla jävla evighet och jag orkar inte med all leva så. Allt jag bett om de senaste åren är en egen lägenhet där jag kan andas och leva mitt liv utan att känna mig till besvär eller vara påträngande för någon.

Så vad har jag för val?

Även om jag jobbar utomlands och sparar pengar så får jag ingen lägenhet i sverige eftersom jag inte har någon fast inkomst. (och ingen som kommer gå i borgen för mig) Och för att få en fast inkomst måste jag ha ett jobb, och för att få ett jobb måste jag vara i sverige så jag kan söka jobb
men jag kan inte vara i sverige och söka jobb för jag har ingenstans att bo. ONDA JÄVLA CIRKEL. dö.

Jag hatar det här, det svenska jävla systemet fungerar inte. Det är utformat efter de som har föräldrar som kan och vill försörja sina ungar i alla jävla evighet. ELLER så är det utformat efter tanken att ALLA har jobb när de går ut skolan. Pick one? Båda alternativen är lika jävla värdskassa.

ÅHH. Fan, vad ska jag göra med mitt jävla liv? Och hur jävla länge ska jag orka leva utan några som helst garantier? Jag vill inte behöva gå tillbaka till socialtjänsten igen, de är alldeles för jävla okänsliga och jobbiga att ha att göra med. Och de har ju redan informerat mig.

OM jag blir hemlös så får jag bo på härberg eller liknande tills de gjort sina utredningar om de är skyldig mig försörjningsstöd eller inte. Och när jag väl fått det beslutet efter TRE jävla månader, eftersom de jobbar långsammare än jävla hemorrojder, DÅ ska jag söka min lägenhet själv - men antagligen 3 månaders tid innan inflyttning. SÅ VART I HELVETE HAR SYSTEMET TÄNKT ATT JAG SKA BEFINNA MIG I SEX JÄVLA MÅNADER?
Kan någon jävla människa svara på detta!?!?

glöm vad jag skrev tidigare, i'm fine!

Okej, jag vet inte ens vart jag ska börja? Jag känner mig så jävla grundlurad? Hur fan gick detta till?
Why did you fool me so bad?


Jag tyckte att allt kändes så jävla bra, hela tiden. Jag kände inte på mig något alls och helt plötsligt. Bara helt jävla borta.

Och ännu dummare, jag bryr mig fortfarande? Jag tänker hela tiden, vad jag än gör så är mina tankar på annat håll. Jag är orolig så jag får ont i magen och jag kollar mobilen hela tiden.

Har det hänt något eller är jag bara så jävla grundlurad man kan bli?

Jag har faktiskt en liten positiv dag idag. Jag är klar med min naturkunskap och psykologi, jag har skrivit av mig från Samhäll B och Religion. Och nästa vecka är jag klar med svenskan. Det känns bra, det känns otroligt bra.

Jag har faktiskt lyckats beställa en balklänning. Jag fick låna fina Jessicas men tyvärr passade den inte mig för jag har för små tuttar D: Men jag har beställt en och den är förhoppningsvis här om en vecka ungefär.


fast så är det ju som vanligt, ångest ångest. Jag vill inte bli vuxen. Idag är det en månad, en vecka och en dag tills jag sitter på flyget. Och det bara skriker å-n-g-e-s-t... Vad fan ska det bli av mig? En halvdan fotograf, men halvdana betyg och halvdan livslust. Jag är en nobody, jag lyckas inte med något.

usch, när fan ska mitt liv vända och när ska det kännas bättre?